När jag studerar gamla dokument förstår jag att FDUV (eller dess föregångare, Samariterstiftelsen) grundades på grund av att det inte fanns rätt stöd för personer med utvecklingsstörning. Redan då, på 1950-talet, handlade det om attityder och människosyn.
Under 1960-talet byggdes stora institutioner för att man ville skydda personer med utvecklingsstörning från det övriga samhället och ge dem ett speciellt bemötande. Man betonade de annorlunda behov dessa personer har, behov som förutsätter en helt egen miljö. Ett barn med utvecklingsstörning kunde inte bo och leva som andra.
Samariterstiftelsen (och senare FDUV) grundades för att man ville ge människor med utvecklingsstörning rättigheter och utrymme. Föräldrarna ville inte avstå från sina barn och de ville ha utbildning, fritid och bra verksamhet anpassad för sina barn. De flesta anhöriga önskade att deras barn får en chans att leva ett så normalt liv som möjligt.
Under 1960- och -70-talen kämpade man för att få anpassad utbildning, stöd till familjen, avlastning och fritidsverksamhet. Barnen skulle få växa upp i sin närmiljö. Småningom utvecklades tjänsterna, Kårkullas verksamhet spreds till hela Svenskfinland.
På 1980-talet handlade det mycket om kvalitet i tjänsterna. Ska alla få samma sak eller lyckas vi individualisera tillräckligt? Servicen erbjuds ofta i grupp och för en del passar det bättre än för andra. FDUV inledde sin projekt- och utvecklingsverksamhet, vi ville vara med och utveckla tjänsterna och komplettera där det saknades verksamhet.
På 1990-talet grundades LL-Center och Lärum för att svara på behov av lättläst och specialpedagogiskt material på svenska. På 1990-talet grundades även Steg för Steg i en tid där tanken om att personer med utvecklingsstörning vill påverka sitt eget liv och idén om självbestämmande stärktes. Under 2000-talet växte vår verksamhet, den breddades och vi började erbjuda tjänster också till andra grupper. Förbundet blev en viktig aktör i Svenskfinland.
Det finns fortfarande mycket arbete kvar. Påverkansarbetet är en av de centrala uppgifterna för FDUV, vi måste få ett sådant stöd att personer med utvecklingsstörning kan leva ett så bra liv som möjligt.
Förbundet består av medlemsföreningar och föreningarna består av människor som kämpar för att personer med utvecklingsstörning ska få det bättre. Föreningsverksamheten är fortfarande betydelsefull för våra medlemmar. I föreningen kan man träffa likasinnade, dela vardagsbekymmer och glädjas över framgångar. Våra föreningar har ett stort ansvar i att arrangera fritidsverksamhet för våra medlemmar. Att samlas och få känna en genuin tillhörighet är fortfarande lika viktigt som förr.
Jag är själv stolt över att vara DUV:are, här känner jag mig hemma och vad är roligare än att fira 60 år tillsammans med DUV-gänget. Vi behövs mer än någonsin.