Vi träffas en torsdag eftermiddag i DUV i Mellersta Nylands klubblokal i Grankulla. Runt bordet sitter Gunnel Grönlund, Ulla Häkkinen, Pirjo Laatikainen, Christian Lindberg, Susanna Lindberg, Mauri Nyqvist, Maj Simons och Carita Sjöman.
De är alla föräldrar till sedan länge vuxna barn med funktionsnedsättning. De har med andra ord många års erfarenhet av annorlunda föräldraskap. De har fått uppleva många sorters personal inom boenden, dag- och arbetsverksamhet och personlig assistans, både bättre och sämre.
En stor utmaning i synnerhet i huvudstadsregionen är den stora omsättningen på personal främst på boendena. Det är förstås extra problematiskt då det drabbar personer som kan ha svårt för främmande människor eller förändring över lag. Nu finns det ändå personal i motsats till hur det var tidigare, berättar föräldrarna.
Alla försöker göra sitt bästa i en utmanande situation.
Så var är det skon klämmer? Jo, man tar in vikarier på boendena via bemanningsföretag och ibland kan de knappt någon svenska alls. De kan också sakna kunskap om intellektuella och liknande funktionsnedsättningar, ibland verkar det som om inhopparna inte ens vet vad deras arbete går ut på och vem de jobbar med och för.
Men det är inte personalens fel, är de anhöriga måna om att understryka, varken inhopparnas eller deras som beställer dem.
– Alla försöker göra sitt bästa i en utmanande situation. De vill göra ett bra jobb, säger Ulla.
Alla runt bordet önskar mer satsningar på introduktion och handledning av ny personal och vikarier. De påpekar att servicetagarna kan ha väldigt olika och specifika behov och hjälpmedel som var och en som kommer för att arbeta snabbt borde få kunskap om.
– Det är viktigt att ledningen har förståelse för vad som behövs, säger Mauri.
Cheferna borde ibland göra skift på enheterna för att upprätthålla sin praktiska kompetens och ha kännedom om hur det fungerar eller inte fungerar på fältet, föreslår Christian.
Bra bemötande bygger tillit
Jag frågar vilken betydelse personalen har för servicetagarna och för dem som är anhöriga.
– Grunden för allt är trygghet och det är personalen som skapar den här tryggheten, säger Maj och får medhåll av de andra.
Både servicetagare och anhöriga ska kunna lita på att det känns bra att bo eller jobba på enheten och att allt fungerar, att åtminstone allt det viktigaste blir omhändertaget. Att de individuella behoven uppmärksammas och åtgärdas. Bra personal lyssnar och stöder, och kan handla när det uppstår problemsituationer, beskriver föräldrarna.
Man behöver satsa på dialog och gemenskap.
– För vår son är svenskan en viktig del av tryggheten, betonar Mauri. Han behöver personal som kan svenska. Annars funkar det inte.
Även för många andra är svenskan en förutsättning. Carita betonar betydelsen av personalens professionella bemötande och attityder. Bemötandet är a och o för att skapa trygghet och tillit. Det gäller förstås servicetagarna, men också de anhöriga.
– Vi anhöriga vill känna oss välkomna. Det främjar samarbetet, säger Maj.
Hon efterlyser någon slags samarbetsorgan för personal, servicetagare och anhöriga, där de kunde lära känna varandra bättre.
Hur locka fler till branschen?
Många kring bordet talar också om den allmänna stämningen på ett boende eller en dag- och arbetsverksamhet. Humor och en glad och vänlig atmosfär är viktigt för servicetagarna, men förstås också för personalen – för att de ska trivas och hitta glädje i jobbet.
– Jag tänker på stämningen bland kolleger. Man behöver satsa på dialog och gemenskap och det ska komma från cheferna, säger Christian.
För att öka branschens attraktionskraft tycker de att personalen borde få komma till tals. Vad ser de att är utmaningarna och det fina med jobbet? Vad har de för tankar om hur verksamheten kunde utvecklas?
Dessutom borde man noga tänka på hur yrket marknadsförs, kanske anlita influensers och andra som kunde fungera som ambassadörer. Om man har en personlig koppling till personer med funktionsnedsättning – vilket inte alls alla har – brukar man vara mer benägen att söka sig till branschen.
De efterlyser också en nyanserad förståelse för personer med intellektuella funktionsnedsättningar. Man behöver kämpa mot stereotypa eller idealiserade bilder av dem.
Det är viktigt att framhålla vilken rik skala av människor det handlar om. De har sina svårigheter, men också starka sidor och talanger. Personalen kan prövas, men också belönas på ett sätt som är sällsynt i andra branscher.
Funktionshinderservicen tävlar i viss mån med äldreomsorgen om personal. På sistone har bland annat Hufvudstadsbladet rapporterat om bristerna inom äldreomsorgen.
Det känns orättvist att äldreomsorgen får så mycket uppmärksamhet. Visst berör den många, men funktionshinderservicen berör länge. Personer med funktionsnedsättning behöver tjänsterna hela livet.
När du har ett barn som du vet att inte klarar sig utan stöd kan du inte släppa taget helt.
Det verkar som om personalsituationen för tillfället är bättre inom dag- och arbetsverksamheten än på boenden. Det kan vara lättare att locka personal med regelbundna arbetstider dagtid, men säkert spelar också arbetsbilden in.
Det faktum att just huvudstadsregionen är extra drabbad när det kommer till personalbristen torde handla om de högre boendekostnaderna. Man kommer inte undan att lönen spelar en roll i ekvationen, men eventuellt också attityden mot den här branschen, funderar de kring bordet.
I huvudstadsregionen finns det dessutom mer invandrare, som dels kan ha svårt med svenskan (och finskan), dels kan ha svårt att få annat jobb. Det behöver inte vara ett problem men då behöver man satsa på introduktionen – den behöver utvärderas och utvecklas.
Drömmen om att få vara ”bara” förälder
När jag frågar vad de har för tankar om sina barns självständighet och deras egen möjlighet att dra sig tillbaka och ”bara” vara föräldrar till sina vuxna barn blir stämningen i gruppen ställd. Det låter som en utopi.
– Det skulle vara så skönt, säger Gunnel.
– Men när du har ett barn som du vet att inte klarar sig utan stöd kan du inte släppa taget helt, säger Pirjo.
De kommer inte undan sitt utvidgade föräldraansvar, men föräldrar borde också ha rätt till ett självständigt liv.
Det är därför de är så måna om att deras barn ska ha det bra när de tas om hand av andra, så att de inte ska behöva ha den där extra bördan. Kärleken till och omsorgen om barnet finns förstås där, men man hoppas också få bli mindre engagerad.
Men om man inte står upp för sitt barn, vem gör det då?
Text: Matilda Hemnell
Illustration: Lotta Strandman
Artikeln ingår i FDUV:s tidning Gemenskap & påverkan GP 1/2024 med temat personal.
