Jag riktar mig till dig som är fundersam och känner oro inför framtiden då ditt barn med intellektuell funktionsnedsättning är på väg att bli vuxen och i något skede ska flytta bort från föräldrahemmet till ett eget hem.
Under mina år inom FDUV har jag mött många föräldrar som är i samma situation som du. Jag har träffat dem hemma vid deras köksbord, i olika diskussionsgrupper, vid kurser och på olika seminarier.
Det är föräldrar som vet att deras barn behöver vård, omsorg och tillsyn hela livet.
Det är föräldrar som vill prata om sina tankar, rädslor och funderingar. Föräldrar som känner sig vilsna. Föräldrar som vill sitt barn det allra, allra bästa i världen.
Det är föräldrar som vet att deras barn behöver vård, omsorg och tillsyn hela livet.
Då är det kanske något provocerande att tala om att våga släppa taget. Inom FDUV har vi ändå ordnat kurser, föreläsningar, diskussioner kring just det temat. Någon känner sig provocerad av rubriken, men många säger också att det är just det som det hela handlar om.
Vägen mot självständighet kräver mer
Vågar vi släppa taget om barn som inte har en funktionsnedsättning? Eller är det så att de barnen släpper taget om oss? Barn utan funktionsnedsättning söker och väljer i regel själv sin boendeform och boendeort, och väljer också med vem de vill bo.
Visst kan vi känna en livslång oro och verkligen bry oss också om de här vuxna barnen, men då barnet har en intellektuell funktionsnedsättning får frågorna om att växa och bli självständig oundvikligen en annan dimension.
Det här är barn som inte själva packar sin väska och bestämmer dagen för en flytt från föräldrahemmet.
Barn med funktionsnedsättning behöver i betydligt högre grad sina föräldrars eller någon annan närståendes hjälp för att komma vidare i den här processen, dels på det praktiska planet, dels på det emotionella planet.
Det handlar om att motivera barnet till den förändring som vuxenlivet för med sig. Det handlar om att konkret föra ärendet vidare genom att uppdatera serviceplanen och om att få klarhet i olika boendealternativ.
För det här är barn som inte själva packar sin väska och bestämmer dagen för en flytt från föräldrahemmet.
Vägledande råd till funkisföräldrar
Detta år har vi haft tre temakvällar kring temat ”våga släppa taget” med psykolog Thomas Londen. Jag har lyssnat till honom och till föräldrarna. Utgående från det och den erfarenhet jag har inom området har jag ringat in några viktiga punkter som jag vill ge dig som vägledande råd, för att ni förhoppningsvis ska kunna komma vidare i er process:
1. Ställ inte för höga mål
Det är processen som är den viktiga. Låt saker och ting ta den tid det tar. Processen innehåller ofta små och stora misslyckanden, men via dem växer man och lär sig nya saker om barnet och om sig själv.
2. Bredda nätverket kring barnet
Andra vuxna trygga personer som känner barnet och som hen känner tillit till är en tillgång för den unga vuxna och kan också spara på dina resurser som förälder.
3. Bli inte ensam
Gå med i grupper, hitta någon annan förälder som är eller som har varit i samma situation som du. Lyssna in hur andra har gjort, dela med dig av dina tankar och ni kommer att växa tillsammans.
4. Våga lita på att andra kan ta hand om ditt barn
Andra kan inte älska ditt barn så som du älskar ditt barn – men det finns professionella som har erfarenhet, kunnande och kunskap om hur man får vardagen att fungera utgående från personens behov och den information som du ger.
5. Var beredd på att ge upp en del av din kontroll
Det kanske räcker med koll.
Text: Susanne Tuure, sakkunnig inom boendefrågor
Foto: iStock
Är den här typen av frågor aktuella hos er? Den 25 september ordnar vi en dag i Närpes kring tematiken.
Läs mer och anmäl dig till När liten blir stor – att växa tillsammans
