Att flytta till ett eget hem är en stor sak, i synnerhet för personer som behöver mycket stöd i vardagen. Flyttförberedelse handlar mycket om att uttala och möta rädslor, ringa in drömmar och målbilder och skapa dialog – inom familjen och med personal.
En person som jag haft förmånen att lära känna inom flyttförberedelse är Kassandra Nygård. Hennes dröm är att få ge ut böcker. Hon skriver långa texter. De är fiktiva, men här finns också stänk av egna erfarenheter. Skrivande är hennes sätt att processa tankar och känslor.
Med Kassandras tillåtelse publicerar vi här nedan hennes novell Rädslan och jag.
Text: Susanne Tuure
Foto: Privat
Rädslan och jag
Jag är så rädd, sa Julia till sig själv när hon satt på golvet i sitt rum.
Julia satt mitt i sitt rum och skakade och grät för att hon var så rädd för allting. Hennes leksaker låg överallt i rummet så som det brukar vara i ett stökigt barnrum. Julia kallade på Julietta som var hennes låtsasvän som bara hon kunde se.
– Vad är det Julia, du ser så ledsen ut?” frågade Julietta.
– Jag är rädd,” sa Julia.
– Vad är du rädd för? frågade Julietta.
– Allt, sa Julia.
– Berätta för mig, sa Julietta.
– Jag är rädd för att prata med andra människor, jag är för blyg, sa Julia.
– Du pratar ju med mig, sa Julietta.
– Du är ju min bästa vän som bara jag kan se, sa Julia.
– Det är ju sant, sa Julietta.
Julia ritade med fingret i golvet.
– Jag är rädd för att gå ut på stan med mamma och pappa. Jag är rädd för att någon ska göra något mot mig när jag är ute, sa Julia.
– Är du inte trygg med din mamma och pappa? frågade Julietta.
– Nej, jag känner mig inte trygg någon annanstans än hemma, sa Julia.
– Och jag är rädd för jättemånga djur, jag kan inte ens gå förbi en katt på gatan.
– Finns det inget djur som du inte är rädd för? frågade Julietta.
– Jag tror inte det, sa Jula.
– Vad mer är du rädd för? frågade Julietta.
– Jag är rädd för åskan och blixten, för att det är så stark ljus och ljud, sa Julia.
– Jag är rädd för att prova nya saker för att jag är rädd att jag kanske inte trivs med dom, jag är rädd för höjder, att ha huvudet under vattnet, mörkret, döden och arga människor.
– Det var mycket, påpekade Julietta.
– Men vet du vad jag är mest rädd för, mer än allt annat i världen? frågade Julia.
– Vad då? frågade Julietta.
– Att prata om mina känslor för mamma och pappa, det är svårt att prata med dom så att dom ser saker från mitt håll, sa Julia.
Julietta ser förvånad ut.
– Vad då inte ser från ditt håll? frågade Julietta.
– När någon har varit dum mot mig på grund av att dom har ett värre handikapp än vad jag har och som gör att dom beter sig sådär, så säger mamma att det inte är lätt för dom för att det är deras handikapp som gör dom så där. Hon tar nästan aldrig min sida i såna saker och det är det som gör att jag inte kan prata med dom, sa Julia.
– Så du känner dig ensam? frågade Julietta.
– Ja, sa Julia.
Julietta funderade en liten stund.
– Kan inte du börja med att rita din rädsla? frågade Julietta.
– Hur kan man rita sin rädsla? frågade Julia.
– Du ritar hur du känner dig när du är rädd. Hur föreställer du dig själv när du är omringad av din egen rädsla? frågade Julietta.
– Liten och ensam med ett mörker som omringar mig, sa Julia.
Så tar Julia fram papper och sina pennor och börjar rita, efter en stund blir teckningen ganska så bra den blev ungefär som hon hade föreställt sig i huvudet.
– Nu ska du visa den till din mamma, sa Julietta.
Då knackar det på dörren och Julias mamma kommer in.
– Hej Julia, vad gör du? frågade Julias mamma.
Julia svarar inte utan bara tittar på sin teckning, hennes mamma ser teckningen.
– Vad är det med den teckningen, den ser så ledsen ut? frågade mamma.
– Det är en bild av min rädsla, sa Julia tyst.
– Är det någonting du är rädd för? frågade mamma.
Med motstånd i hjärtat berättade Julia hur hon känner sig. När hon är färdig kramar hennes mamma om henne.
– Jag hade ingen aning om hur du kände dig, sa mamma.
– Jag har en idé som kanske skulle vara bra för dig, och det skulle kanske bli roligt för dig.
– Vaddå? frågade Julia.
– Jag har en vän som är Aikido-lärare, det kanske skulle vara något för dig, sa mamma.
– Vad är Aikido? frågade Julia.
– Det är en kampsport från Japan. Det är en ganska social sport som man samarbetar i och den är jättebra för kroppen och den använder sin egen motståndares styrka emot den själv. Jag kan följa med dig tills du klara att gå själv. Vill du försöka?
– Jag kan prova om du är med, sa Julia.
Så får Julia äntligen börja med Aikido och hennes mamma kommer med. Julia tycker att Aikidon är väldigt rolig men svår. Läraren säger att det får ta tid och att det inte är en sport som man tävlar i. När hon är färdig går hon till sin mamma som inte har gått bort ens för en stund.
– Var det rolig? frågade mamma.
– Ja, sa Julia.
– Vill du fortsätta gå på Aikidon? frågade mamma.
– Ja, men kom gärna med mig tills jag kan gå själv, sa Julia.
– Såklart älskling, sa mamma.
Så vinkar dom hejdå till läraren och går hem, på vägen går dom in och äter varsin bakelse och bara sitter och har det mysigt.
Kassandra Nygård
