– Hon simmar som en delfin och sitter på hästryggen som självaste Mannerheim.
Det säger Kalle Sundelin för att åskådliggöra att hans 30-åriga dotter Ida Sundelin är bra på allt som har med fysisk aktivitet och balans att göra.
Hon lärde sig simma som fyraåring och är en hejare på slalom – hon räds inte ens de svarta backarna! Dessutom cyklar hon mycket, både i sin näromgivning och till jobbet på arbetscentralen. En tid sportade hon rentav med att cykla omkring utan att hålla i styrstången.
Största vinsten är den psykiska biten, att hon har kommit över rädslan.
Så även om ridning är bra träning är det andra än de rent fysiska fördelarna som är viktiga för Ida. Förutom Downs syndrom har Ida autism och selektiv mutism.
– Största vinsten är den psykiska biten, att hon har kommit över rädslan, säger Kalle.
När Ida var liten hoppade en stor hund på henne. Det ledde inte bara till en rädsla för hundar utan till en allmän djurfobi.
Därför är det inget mindre än fantastiskt att hon nu stolt kan visa hur man får en häst att backa, hur man kan flytta på den genom att trycka bestämt med båda händerna mot dess sida eller hur man ska hålla handen då man matar den.
Ida berättar att hästarna var lite skrämmande i början, då hon för ett år sedan började rida på stallet Hubertus i Vasa. Det var främst hästarnas huvud – särskilt ögonen – och fötterna som hon var rädd för. Men numera kan hon modigt och med bestämda rörelser visa att det är hon som är ledaren. Minst en gång i veckan besöker hon stallet. Under coronavåren red hon i regel två gånger i veckan.
Från försiktig och blyg till modig och beslutsam
En viktig person när det kommer till Idas hästhobby är Sinikka Terenius-Heikkilä. Hon är Idas moster, psykolog och en van ryttare. Det är hon och ridskolans ägare Milla Routamaa som tillsammans jobbat med Ida och Pai, den snälla och känsliga ponnyn som Ida rider på.
– Pai och Ida är faktiskt likadana till sitt lynne. Båda är försiktiga och blyga, men inombords starka, säger Sinikka.
När hon ska berätta vilka alla färdigheter hästhobbyn utvecklat hos Ida blir listan lång. På stallet träffar Ida många människor vilket gör att hon utvecklas socialt. Hästar gör inte alltid som man vill så tillsammans med dem får man träna beslutsamhet. Hon får också träna koncentration, mod, självbestämmande och att följa komplicerade anvisningar med flera steg. På hästryggen tränar Ida även balans och kroppshållning.
Ida har tidigare haft svårt att uttrycka sin vilja och åsikt, men det har hon blivit klart bättre på sedan hon började rida. Det syns också i vardagen utanför stallet, intygar Kalle. Ida har också blivit bättre på att visa känslor.
– Det är fint att se hur hon som själv inte tycker om beröring smeker och talar till Pai, säger Sinikka.
Dessutom tycker Ida det är roligt att rida! Hon skrattar ofta och njuter av att få lyckas.
Sinikka förklarar att det är viktigt att ha rätt nivå, att lyssna in vad Ida vill och klarar av och att ständigt hitta nya utmaningar. Just nu övar de på att Ida ska våga ge morot till Pai från sin egen hand. Stegvis har de kommit till det här skedet där det inte är Sinikka som ger morotsbitarna Ida har med sig till Pai, och att de inte heller ger dem tillsammans. Kanske hon nästa gång kan ge moroten helt själv?
Mer än bara ridning
Kalle understryker att hobbyn handlar om mycket mer än om att bara rida. Skötseln av Pai är lika viktig.
När Ida kommer till stallet börjar hon med att ge hö till Pai, sedan ska ponnyn ryktas – i början stod Ida på en meters avstånd, nu står hon med näsan fast i ponnyn – och hovarna putsas. Benskydden ska på, liksom sadeln och betslet. Sedan är det dags att hoppa på hästryggen och väl där ser man hur hon slappnar av.
– Hon har haft en bra hållning från början, säger Kalle.
Många av sysslorna på stallet sköter Ida numera självständigt och att stöda Ida till ett mer självständigt liv är en av poängerna med hobbyn.
– Ida bestämmer själv om vi far till stallet eller inte. Hon får välja vad de ska göra, om de ska rida ute eller inne i manegen eller i skogen.
Ida kan inte riktigt säga om hon gillar mer att rida ute eller inomhus. På frågan svarar hon ”både och”.
En stor orsak till att det funkat med ridningen är att hon på stallet är så mycket ute i naturen.
Att hästhobbyn utförs i fin miljö mitt i naturen är ändå av betydelse.
– Ida trivs i naturen. Alla hennes hobbyer är sådana som man gör utomhus, så en stor orsak till att det funkat med ridningen är att hon på stallet är så mycket ute, säger Kalle.
Tillsammans har Kalle och Ida också byggt fyra fågelholkar som hängts upp på stallområdet. På mindre än ett dygn hade en fågel flyttat in i en av holkarna.
Skippa grupptänk – se individen!
Familjen Sundelin bekostar Idas hästhobby själv. De har ansökt om ridterapi som rehabilitering, men fått avslag. Det här är något som upprör Sinikka.
– Vi talar om livslångt lärande, varför talar vi inte också om livslångt upprätthållande av funktionsförmåga?
Enligt henne erbjuds personer med intellektuell funktionsnedsättning efter avslutad grundskola ingen rehabilitering utöver sådan som syftar till att stöda den fysiska funktionsförmågan. Däremot kan ridterapi nog beviljas personer med psykisk ohälsa eller rusmedelsproblematik.
Det som grämer henne alldeles särskilt är att man inte ser till individuella behov utan erbjuder grupplösningar. Det bottnar i stereotypier kring att till exempel alla med Downs syndrom är likadana: utåtriktade och kramgoa. Men Ida är inte sådan. På grund av sin sinnesöverkänslighet ogillar hon beröring och oljud.
– Ida är glad och lycklig, men hon trivs inte i grupp, säger Kalle.
Sinikka vädjar till beslutsfattare och serviceproducenter.
– Man får inte glömma de vuxna med intellektuell funktionsnedsättning. ”Aina voi oppia”, man kan alltid lära sig, också i vuxen ålder och även om man har en intellektuell funktionsnedsättning.
Text: Matilda Hemnell
Foto: Ann-Britt Pada
Artikeln ingår i vår tidning Gemenskap & påverkan 3/2020 med temat natur
