Samhället har börjat öppna upp och jag känner att det är dags att plocka fram min bläckfisk och syna den noggrant. Vi har alla har våra personliga bläckfiskar. De har många slingriga armar. Varje arm bär upp en vågskål.
Är läget stabilt och antalet beslut du bör fatta rimligt många, så är armarna färre, skålarna i jämvikt och bläckfisken myser i stilla harmoni. I teorin är vågskålarna bara två: ditt välbefinnande och andras välbefinnande. I teorin.
I praktiken är vågskålarna oändligt många och varje val du gör får en annan vågskål att sjunka eller lyfta, vilket kräver ett nytt ställningstagande av dig. Nu när skolorna åter har öppnats och det doftar frihet börjar bläckfiskens skålarmar fäkta vilt.
Vad du än väljer så är det fel.
Var du än placerar en vikt påverkar det en myriad av andra armar och tänker du ännu längre kan du ana kedjereaktionerna och föreställa dig hur andra människors bläckfiskar börjar sprattla. Du tar bort vikter, tänker om, sätter tillbaka vikter och ångrar dig och fattar nya beslut.
Snart känner du kanske hur bläckfisken kastar en vågskål, slingrar en arm runt din kropp och börjar klämma till – skuld och skamklämmen. Du kippar efter andan. Vad du än väljer så är det fel.
När vi föll in i coronavärlden för ett par månader sedan fick vi klara direktiv: ”Lås in er.” Trots att det var tungt fick vi göra vad vi är uppfostrade till: att inte tänka på oss själva, utan på andra, att lyssna på auktoriteter och att lyda. Visst var det tungt i början innan vi landade i nya rutiner, men sen flöt det på.
Mycket fungerar kanske bättre när vi är inlåsta. En begränsad tid.
Trötthet, osäkerhet, och ensamhet kan städas undan för en tid. Att uppoffra sig för det allmänna goda känns rätt bra. Mycket fungerar kanske bättre när vi är inlåsta. En begränsad tid.
Högen av känslor som förpassades in under mattan växte dag för dag. När snön pressade ner mina påskliljor och himlen var lika grå som de otvättade kläderna i tvättkorgen märkte jag att otillräcklighetsdammet under mattan hade vuxit sig till ett berg och började pysa ut som taggiga skurar över alla som kom i min närhet.
Närhet? Via bild över nätet eller på säker distans. Samtidigt kom det nya direktiv: ”Gå ut, men gå ändå inte ut. Det är säkert. Det kommer kanske aldrig att vara säkert. Tänk själva.”
Tack! Vi var ensamma förut, men nu är vi ännu ensammare, utkastade i ett tomrum där vi, och bara vi, ska kunna fatta beslut med otillräckliga fakta på hand. Jag såg min coronabläckfisk växa. Den satt sig på mig och började pressa mig neråt.
och med att det kom ett datum för förändring insåg många hur trötta de egentligen var efter att ha försökt administrera en utmanande ny vardag i två månader.
Föräldrarna i våra kamratstödsgrupper för anhöriga till barn med funktionsnedsättning mötte samtidigt sina jättelika bläckfiskar. I och med att det kom ett datum för förändring insåg många hur trötta de egentligen var efter att ha försökt administrera en utmanande ny vardag i två månader.
Plötsligt hörde barnen i riskgrupperna inte till riskgrupperna. Nu skulle de väga barnens och mormors psykiska hälsa mot smittorisken. Skulle de orka slåss för att få träffa sina kära på boenden eller ålderdomshem? Eller skulle de hålla barnen hemma medvetna om att en ny anpassning tar veckor och sedan följer nästa anpassning till sommarlovet?
Vi stirrade alla våra bläckfiskar i ögonen och fattade obekväma beslut. Var besluten rätt eller fel i ett långtidsperspektiv? Det är en onödig fråga, för vi vet inte det.
Jag lät mitt barn träffa kompisar, för hon behövde det. Jag gallrade skaran av personer som jag stödde och hjälpte på fritiden. Från orimliga fjorton behövande var jag plötsligt nere i fyra. Min bläckfisk blev hanterbar när jag bröt tanken på morgondagen och agerade i stunden. Jag skämdes, men konstaterade att det var min överlevnadsstrategi. Min granne fattade kanske motsatta beslut.
Vi vet egentligen inget mer än att vi måste orka vidare och i morgon måste vi kanske fatta andra beslut.
Vi kan inte rädda Stockmann, världsekonomin eller alla som skulle kunna behöva vår hjälp. Vi vet egentligen inget mer än att vi måste orka vidare och i morgon måste vi kanske fatta andra beslut.
Men det är sen. Nu är nu. Det är hög tid att pressa fram en dos sund egoism och unna andra att göra det samma. Jag hoppas innerligt att vi klarar av att förlåta oss själva och att förlåta dem som gjort andra val – om någon av våra kära blir sjuk.
Text: Henrika Mercadante, koordinator för familjearbete
Foto: Sofia Jernström
