Länge har man allmänt antagit att cirka en procent av den västerländska befolkningen har en intellektuell funktionsnedsättning, men enligt sakkunniga på FPA är andelen sannolikt större.
"Man kan med rätt stor säkerhet säga att omkring två procent av de unga som är fast bosatta i Finland har en intellektuell funktionsnedsättning," uppskattar Antti Teittinen, forskningschef vid FPA, och Jukka I. Hänninen, ansvarig analytiker, enligt en artikel i Suomen Kuvalehti.
År 2022 fick nästan 18 000 personer i åldern 16–29 år stöd på grund av en sådan diagnos – mer än en fördubbling jämfört med 2005 då motsvarande siffra var 8000. Om man även räknar in dem med intellektuell funktionsnedsättning som enbart får handikappbidrag, stiger siffran till över 22 500, skriver tidningen som har fått siffrorna från FPA.
Det innebär att cirka 1,6 procent av alla unga i FPA:s register har en intellektuell funktionsnedsättning. Eftersom FPA:s statistik även omfattar tillfälligt bosatta utlänningar, bedöms den faktiska andelen unga med IF vara ännu högre. Dessutom får vissa inte stöd från FPA och finns därför inte med i statistiken.
Det exakta antalet personer med IF-diagnos är okänt, eftersom det i Finland inte finns något centralt register över alla med diagnosen.
Vad beror ökningen på?
Sannolikt har inte antalet personer med IF ökat – det har kanske till och med minskat eftersom fosterscreening gör att många väljer abort ifall det framkommer att fostret har en skada eller avvikelse.
Det är alltså uttryckligen antalet IF-diagnoser som ökat, vilket har flera förklaringar. Till exempel ställer arbetslivet högre krav och fler söker sig till undersökningar.
Jarmo Körkkö, ordförande för föreningen Finlands läkare för utvecklingsstörda, bedömer att man inte börjat ge diagnoser för lättvindigt, snarare tvärtom.
Många ser fortfarande en IF-diagnos som något skamligt och låter därför kanske inte undersöka sitt barn. Men det kan ha skett ett attitydskifte.
Körkkö vittnar om att allt fler som kommer till utredningar är i högstadieålder eller unga vuxna. Tidigare var de flesta under 10 år. Enligt honom har man de senaste åren gett diagnoser som personerna borde ha fått tidigare, för att på så sätt få tillgång till stöd och rehabilitering. En diagnos kan också upplevas som en lättnad för individen.
Text: Matilda Hemnell