Programmets främsta uppgift är att stödja avvecklingen av institutioner och utvecklingen av boendeservicen i närsamhället. Personer med utvecklingsstörning ska inte längre bo permanent på institution och tjänsterna i närsamhället måste utvecklas. Utgångspunkten är att alla i första hand ska kunna använda sig av de normala tjänsterna inom social- och hälsovården och i andra hand få tjänster via funktionshinderlagstiftningen.
FDUV har aktivt deltagit både i uppföljningsgruppen och arbetsgruppen på social- och hälsovårdsministeriet. I den nuvarande rapporten oroar man sig särskilt för barnens situation. Alltför många barn bor fortfarande på institution vilket tyder på att stödet till familjerna fortfarande inte utvecklats tillräckligt. Också metoderna för att stärka självbestämmande har inte utvecklats tillräckligt, det finns fortfarande väldigt lite verktyg för ett faktiskt självbestämmande.
KEHAS boendeprogrammet ska alltså fortsätta, men på vilket sätt? Inga nya arbetsgrupper har ännu tillsatts för uppföljning och inga extra resurser för boende och framförallt för boendetjänster har anslagits. KEHAS betydelse minskar om ingen följer upp vad som verkligen sker. På finskt håll byggs det fler och fler mini-institutioner och tjänsterna i närsamhället utvecklas inte som de borde. Boendeprogrammet behövs, verkligen.
Boendeprogrammet (KEHAS) fortsätter, men på vilket sätt?
Regeringen beslöt i början av året att fortsätta arbetet med boendeprogrammet (KEHAS), vilket var en stor lättnad för alla oss som arbetar för att utveckla tjänster för personer med utvecklingsstörning.
Programmets främsta uppgift är att stödja avvecklingen av institutioner och utvecklingen av boendeservicen i närsamhället. Personer med utvecklingsstörning ska inte längre bo permanent på institution och tjänsterna i närsamhället måste utvecklas. Utgångspunkten är att alla i första hand ska kunna använda sig av de normala tjänsterna inom social- och hälsovården och i andra hand få tjänster via funktionshinderlagstiftningen.
FDUV har aktivt deltagit både i uppföljningsgruppen och arbetsgruppen på social- och hälsovårdsministeriet. I den nuvarande rapporten oroar man sig särskilt för barnens situation. Alltför många barn bor fortfarande på institution vilket tyder på att stödet till familjerna fortfarande inte utvecklats tillräckligt. Också metoderna för att stärka självbestämmande har inte utvecklats tillräckligt, det finns fortfarande väldigt lite verktyg för ett faktiskt självbestämmande.
KEHAS boendeprogrammet ska alltså fortsätta, men på vilket sätt? Inga nya arbetsgrupper har ännu tillsatts för uppföljning och inga extra resurser för boende och framförallt för boendetjänster har anslagits. KEHAS betydelse minskar om ingen följer upp vad som verkligen sker. På finskt håll byggs det fler och fler mini-institutioner och tjänsterna i närsamhället utvecklas inte som de borde. Boendeprogrammet behövs, verkligen.
