Monica Björkell kritiserar i sin insändare 19.11 välfärdsområdets planer att slopa semesterersättningen för dem som får arbetsersättning för deltagande i utlokaliserad arbetsverksamhet (det betyder att de jobbar på en arbetsplats, men är inte i ett anställningsförhållande och får därmed inte heller lön). På FDUV vill vi framhålla att det här drabbar personer som sedan tidigare är ekonomiskt mycket utsatta och som redan drabbats hårt av nedskärningar i socialskyddet.
I Borgåbladet 5.12 säger välfärdsområdesdirektör Max Lönnqvist att det är missvisande att tala om semesterersättning i det här fallet. Det stämmer, men det oaktat är det en olycklig nedskärning. Om ens inkomster från förr är små blir också mindre nedskärningar i bidrag här och där en ohållbar situation. Den lilla arbetsersättningen är en viktig inkomst för en målgrupp som har få möjligheter att utbilda sig och tjäna egna inkomster.
Samtidigt tycker vi det är hög tid att lyfta de strukturella utmaningarna med arbete och sysselsättande verksamhet för personer med intellektuell funktionsnedsättning (IF). Arbetsersättning, utlokaliserad arbetsverksamhet (kallas ibland även utejobb, öppet arbete eller arbetslivsträning) och lönearbete med stöd är frågor som länge krävt utveckling.
FPA:s statistik visar att antalet unga som sjukpensioneras ökar och att den vanligaste orsaken är IF. Digitalisering, automatisering och höjda kompetenskrav gör att allt fler har svårt att hitta sin plats inom dagens arbetsliv. Samtidigt finns det beprövade metoder som stödjer även personer med nedsatt arbetsförmåga att lönearbeta. Tyvärr har vi på sistone inte sett nödvändig utveckling inom området utan snarare avveckling. Till exempel har kriterierna för lönestöd skärpts och det finns alldeles för få arbetslivstränare, alltså professionella som kan stödja personer med IF att hitta, få och behålla ett jobb.
Inom gruppen personer med IF är variationen stor. En del kommer aldrig att kunna jobba på den öppna arbetsmarknaden, men en del både kan och vill om de får rätt stöd. Antingen inom utlokaliserad arbetsverksamhet eller förstås helst som anställda med lön ifall personen utför ett produktivt arbete, och i synnerhet om det pågår år efter år. Vi välkomnar regeringens plan på en så kallad flexmodell, som ska göra det lättare att kombinera sjukpension och arbetsinkomster. Modellen har potential men utan tillräckliga resurser och individuellt, flexibelt socialt stöd kommer vi inte att se verklig förändring.
I spartider verkar socialservice ses bara som en utgiftspost, men riktas resurserna rätt ger vi människor bättre förutsättningar att ta hand om sig själva. Senast nu måste beslutsfattarna även satsa på utveckling.
Annette Tallberg-Haahtela, verksamhetsledare
FDUV