– Jag vill försöka hindra att någon annan ska behöva gå igenom samma saker som vår familj har gått igenom, med alla bemötanden, mobbning och annat.
– Jag vill att det ska finnas någon att ringa innan det går så långt som det gick för oss. Att de ska orka bära sorgen bättre och hålla familjen samman, säger Carina.
Om att lita på sig själv
Carina bor med sin nuvarande sambo och fyra barn på landsbygden i Munsala, ett tiotal kilometer söder om Nykarleby. Två av barnen, William som är 17 och Nicole som är 15, har sedan riktigt små haft olika svårigheter, men inga klara diagnoser.
– Jag har på något sätt alltid vetat att något var fel, och den största utmaningen har varit att få omvärlden att tro på det. Båda barnen har en blandning av olika funktionsnedsättningar, som Carina helst kallar neuropsykiatriska. Lite asperger, lite adhd, lite språkstörning och så vidare.
– Jag brukar säga aspergerdiagnos fast de inte har en klar diagnos. Då slipper jag förklara, de flesta nickar då och tror sig veta hur det är.
När barnen har funktionsnedsättningar som inte syns men nog märks, till exempel i ett annorlunda beteende, är en av de större utmaningarna att man blir socialt frånvarande.
– Dels handlar det om att man inte vill åka iväg för att man har ett hyperaktivt barn eller barn som verkar ouppfostrade. Folk drar sig undan och kanske ser lite snett på dig. Vardagen funkar bättre om du hålls hemma i din lilla värld, det blir inte lika påtagligt att man är annorlunda som familj.
– Dels handlar det för oss om att båda har svårigheter med kommunikationen, och det kan bli tungt att ha mycket folk runt sig.
Dessutom ska vardagen vara väldigt strukturerad med rutiner och scheman, mediciner och påminnelser och uppmaningar.
Att byta tankemönster
När barnen var små blev vardagen till slut så tung att Carina och hennes dåvarande man till slut flyttade isär.
– Hade vi fått lite mera hjälp i tid, så hade det kanske gått. Plötsligt var livet i kaos, med skilsmässa, min pappa dog och jag blev ensam med hus och huslån.
Till all lycka vågade hon söka hjälp. I det skedet via en allmän
läkare vid hälsovårdscentralen som först ville skicka hem henne med lite piller.
– Jag sade nej och krävde att jag ska ha ”riktig” hjälp, då skrattade doktorn och gav mig remiss till samtalsterapi. Där fick jag lära mig att byta tankemönster och leva det liv som är vårt.
Att vara öppen är starkt
Carina berättar öppet om allt som hänt. Det har hon valt att göra i alla sammanhang. Till släkt och bekanta, i skolan och till och med på nätet.
– Genom att vara öppen om mina problem kan jag kanske stödja andra. Flera mammor har sagt till mig att jag inte får sluta skriva på Facebook. Alla vågar inte tala högt.
I en liten by där många känner Carina och hennes familj är det lätt hänt att stödjandet smyger sig in i alla sammanhang på ett naturligt sätt.
– När man bor så här smått som vi gör, är det svårt att säga om det är på vänskapsbasis eller något annat, men det är många som jag pratat med på kaffepausen eller i butiken, med tips här och där, säger Carina.
Du hittar kontaktuppgifter till alla FDUV:s familjestödjare här.