Ett samhälle för alla?, maj 2011
Närståendevård, november 2010
Hur gick det med avvecklingen? ,juli 2009
Minst sjuhundra i månaden, april 2009
Fältets behov måste besvaras, december 2008
Personer med utvecklingsstörning vill ha arbete, november 2008
Samkommunen behövs mer än någonsin, februari 2008
Ett samhälle för alla?
Det samhälle vi lever i genomgår ständiga förändringar. Är förändringarna till invånarnas bästa? I så fall, till vilka invånares bästa? Det ska vara lönsamt att främja välfärd och hälsa för alla invånare. Ett sådant samhälle vill vi arbeta för. Nästa regering bör tänka mycket mer på social hållbarhet – både som mål, medel och metod.
Kommun- och servicestrukturreformen har minskat kommunernas antal genom kommunsammanslagningar. På några år har antalet kommuner i Finland minskat från cirka 460 till 340. Det är klart att denna reform sätter sina spår i förvaltningen och hos varje kommuninvånare inom alla sektorer.
De tillgängliga social- och hälsovårdstjänsterna ska inte vara beroende av var man bor. Alla invånare i Finland ska få samma behandling. För närvarande är upphandlingen en stor orätt för många mottagare av social- och hälsovård, eftersom konkurrensutsättning inte innebär en förbättring av kvaliteten på social- och hälsovården. Kommunernas kriterier för upphandling sätts ofta så att den mest ekonomiska lösningen väljs framom kvalitet. Kommunerna bör i sin anbudsbegäran ställa tydliga krav på kvaliteten för de tjänster som konkurrensutsätts för att säkerställa kvalitet framom kostnad.
Ett alternativ är att utöka möjligheten att direkt upphandla i enlighet med Lagen om offentlig upphandling (§ 67). Upphandling måste ske så att man prioriterar etiskt och moraliskt hållbar social- och hälsovård av god kvalitet och naturligtvis så att den gynnar klienten. Därtill borde de offentliga avtalen inom social- och hälsovården gällande äldre människor, sjuka barn och funktionshindrade förlängas betydligt. Som äldre eller funktionshindrad ska man inte utsättas för att tjänsteproducenterna, till exempel boendeservicen förändras hela tiden.
Kontinuitet borde garanteras inom social- och hälsovården, vilket social- och hälsovårdsministeriets kanslichef Kari Välimäki har efterlyst i strategiarbetet Ett hållbart Finland 2020 – strategi för social- och hälsovårdspolitiken. I strategin sägs att ”målet är ett socialt hållbart samhälle, där människorna behandlas jämlikt, allas delaktighet säkerställs och allas hälsa och funktionsförmåga främjas”. Detta bör även den nya regeringen arbeta för.
Upphandlingen av social- och hälsovårdstjänster måste trygga möjligheterna för personer med funktionshinder att leva som likvärdiga medlemmar i samhället så att syftet med handikappservicelagen och specielomsorgslagen uppfylls.
Nästa regering behöver godkänna lagen om äldreomsorg, vars förslag gavs till minister Paula Risikko den 9 mars 2011. Lagförslaget innehåller möjligheter för personer över 75 år att, inom tre månader efter det att tjänsten tillfrågats, få vård efter en utredning av behovet för vård.
Veronica Fellman
Verksamhetsledare, Svenska pensionärsförbundet rf
Lisbeth Hemgård
Verksamhetsledare, Förbundet De Utvecklingsstördas Väl FDUV rf
Publicerad i Hbl den 7 maj 2011
Närståendevård
Tack för insändaren (25.10.2010 i HBL) om närståendevårdare. Det är viktigt att lyfta fram närståendevården bland äldre, men det finns också många närståendevårdare inom handikappsektorn.
Många föräldrar sköter och stöder sina funktionshindrade barn långt upp i åren. Att vara närståendevårdare är sällan självvalt utan många anhöriga känner sig tvungna eftersom det fortfarande brister i tjänster och stöd i samhället. I Förbundet De Utvecklingsstördas Väl (FDUV) blir vi ofta kontaktade av föräldrar som är helt utmattade av den arbetsbörda och den administrativa byråkrati som anhöriga idag förutsätts klara av. För att få de tjänster och den service som familjen enligt lag har rätt till krävs omfattande beskrivningar av hur man lever och vilka svårigheter ens barn har.
Visst, det är naturligt att kommunen och FPA behöver underlag för sina beslut men samhällets sätt att kontrollera familjen och personen med funktionshinder har blivit så omfattande att många föräldrar väljer att stanna hemma eller att åtminstone arbeta deltid för att klara av all administration och stödet till det funktionshindrade barnet. Stödet för närståendevård har varit en liten kompensation för det arbete som anhöriga utför, det är sorgligt att se att kommunerna i sin spariver drar in stöd av denna karaktär. Det är verkligen förvånande att många kommuner anser att de inte har råd att stöda dessa familjer ekonomiskt och att allt färre kommuner inte klarar av att erbjuda avlastning tre dagar i månaden, vilket är Social- och hälsovårdsministeriets rekommendation.
De flesta föräldrar vill stöda sina barn på bästa sätt men, för att detta skall lyckas krävs ett kontinuerligt stöd, inte ett stöd som plötsligt avbryts på grund av att kommunen inte har råd.
I insändaren kring äldreomsorgen jämför man kostnader mellan närståendevård och institutionsvård, vilket också gäller specialomsorgen. Å andra sidan vill jag poängtera att den naturliga uppväxtmiljön för ett barn är familjen och dess närmiljö. Har kommunerna råd med att spara när det gäller familjer med funktionshindrade barn? Dessa familjer utsätts ofta för mer stress än andra familjer. Uteblivet stöd kan få ödesdigra konsekvenser för barnet, för föräldrarna och syskonen. I värsta fall kan det innebära stora kostnader för institutionsvård och annan vård, för att inte nämna allt mänskligt lidande som familjen utsätts för. Har vi råd med det?
Lisbeth Hemgård
Förbundet De Utvecklingsstördas Väl r.f.
verksamhetsledare
Publicerad i Hbl den 3 november 2010
Hur gick det med avvecklingen?
Inom Miljöministeriet har framlagts en rapport angående bostadsbyggande för personer med utvecklingsstörning. En arbetsgrupp bildades tidigare under året där intresseorganisationer och byggproducenter var representerade. I Svenskfinland bor fortfarande närmare 90 personer på institution, på Kårkulla vårdhem. Under 80-talet var Svenskfinland en föregångare inom detta område och tanken fanns att Kårkulla vårdhem skulle avvecklas. Många flyttade också tillbaka till sin hemkommun och man byggde små boendeenheter eller köpte eller hyrde lägenheter. I de flesta fall var det Kårkulla samkommun som erbjöd boendeservicen. Men plötsligt har avvecklingen stannat upp och samhället förefaller spara på de mest försvarslösas bekostnad. I vårdhemmet bor det fortfarande närmare 90 personer, det är slitet och borde avvecklas. Men i stället för att avveckla börjar man reparera och rusta upp det gamla. Att upprätthålla en institution, samtidigt som man vill utveckla servicen i närmiljön, skapar dubblerade funktioner och är ett dyrt system. I de övriga nordiska länderna har man därför avvecklat i så rask takt som möjligt.
Orsakerna till att avvecklingen inom Kårkulla kom av sig är många. Majoriteten av dem som bor på vårdhemmet kommer ursprungligen från huvudstadsregionen. Enligt Kårkulla samkommun handlar det om bristande resurser och möjligheter till goda tomtplatser i huvudstadsregionen. Statens finansierings- och utvecklingscentral för boende (ARA) stöder byggandet med 40 %, det har varit för litet för att förverkliga byggprojekt i huvudstadsregionen.
Därför kräver man också i Miljöministeriets rapport att stödet måste höjas till 50 %. Om byggkostnaderna blir höga blir också hyreskostnaderna så höga att personer med utvecklingsstörning inte har råd att bo i de nya lägenheterna. Flera DUV-föreningar i Österbotten bygger boendeenheter idag (med ARA-stöd) och det finns föräldragrupper i Nyland som går samman för att få det boende de önskar för sina barn. Många anhöriga tar ansvar för att få de tjänster och det boende deras barn behöver. De som inte har anhöriga får godta det som erbjuds. Många vuxna med utvecklingsstörning bor fortfarande hemma på grund av att det är för krångligt att få tag i en lämplig bostad. Enligt min uppfattning saknas det aktörer, tomter och pengar för att boendeproduktionen på riktigt skall komma i gång. Kommunerna har inte byggt även om det funnits behov.
Finland utreder nu vad som måste göras för att landet skall kunna ratificera FN-konventionen för personer med funktionsnedsättning. Enligt den konventionen har varje människa rätt till ett eget hem. FDUV:s uppgift är bl.a. att vara intressebevakaren för dessa utsatta människor och godkänner därför inte institutionsboende som en permanent boendeform och anser att personer med utvecklingsstörning har rätt till ett liv i närsamhället. Det finns en liten grupp personer med utvecklingsstörning som är i ständigt behov av sjukhusvård, men de flesta klarar sitt liv genom att få ett individuellt stöd i sitt närsamhälle.
Lisbeth Hemgård
verksamhetsledare/FDUV – Förbundet De Utvecklingsstördas Väl rf
Publicerad i bl.a. HBL den 7 juli 2009.
Minst sjuhundra i månaden
Ett nytt lagförslag vars avsikt är att underlätta förvärvsarbete för personer med funktionsnedsättning, som har pension antingen enligt folkpensionslagen (invalidpension) eller enligt arbetspensionslagarna (sjukpension) har framlagts.
I regeringens proposition (RP 72/2009 rd) föreslås att personer som får invalid- eller sjukpension får förtjäna 600 euro i månaden utan att det påverkar rätten till pension. Dagens inkomstgräns (som härstammar från år 1999) är 588,66 euro. I praktiken betyder det en höjning på 11,34 euro i månaden. Lagändringen innebär också att den tid man kan ha pensionen vilande förkortas från nuvarande fem år till två år.
Lagberedningen har förbisett det som utgör den största orsaken till att personer som antingen får invalidpension eller sjukpension inte kan förvärvsarbeta – de stränga gränserna som begränsar kombinationen av lön och pension.
En inkomstgräns på 600 euro betyder i praktiken att man inte kan arbeta med normal lön utan att lämna pensionen vilande. Det uppstår problem om man arbetar deltid, som många med funktionshinder är tvungna att göra på grund av sin begränsade arbetsförmåga. Personer som arbetar deltid kommer lätt in i en ond cirkel: För att inte överskrida inkomstgränsen kan t.ex. lönernas allmänna indexförhöjningar leda till att man väljer att gå ner i arbetstid. En minskning av arbetstiden kan leda till att arbetet blir lidande och arbetsgivaren missbelåten.
Inkomstgränsen bör höjas till minst 700 euro. I utredningsmannen Mika Vuorelas rapport utarbetad vid arbets- och näringsministeriet från år 2008, framgår det att en ny inkomstgräns utifrån allmänna indexförhöjningar är ca 700 euro. I lagen borde göras ett tillägg om att en person som lämnat pensionen vilande har rätt till lönestöd.
En höjning av inkomstgränsen till 700 euro innebär inte mera kostnader för staten utan snarare mera inkomster genom skatteinkomsterna, samtidigt som jämlikheten främjas.
Den nya lagen kommer inte att förbättra den ekonomiska situationen för personer med funktionsnedsättningar, den fattigaste delen av vår befolkning. I slutet av år 2007 fanns det i Finland 77 398 personer i åldern 16–54 år som fick sjukpension.
Vi hoppas att riksdagen ännu kan påverka beslutet om vilka möjligheter personer med funktionsnedsättning har att arbeta och vara en del av vårt samhälle.
Fältets behov måste besvaras
Boende för personer med utvecklingsstörning
I Finland bor drygt 12 000 personer med utvecklingsstörning alltjämt i sitt barndomshem där de anhöriga ansvarar för vården och omsorgen av dem. Av dessa är över 5 000 personer över 25 år och deras anhöriga är i huvudsak till åren komna eller på väg att åldras. Dessutom uppnår varje år flera hundra ungdomar med utvecklingsstörning vuxen ålder, varvid det blir aktuellt för dem att flytta från barndomshemmet. Ca 2 000 personer med utvecklingsstörning bor alltjämt på anstalter i Finland.
Social- och hälsovårdsministeriets utredningsman Markku Niemelä har år 2007 utarbetat ett program enligt vilket kvaliteten på boende för utvecklingsstörda primärt ska börja utvecklas i sådana miljöer där andra samhällsmedlemmar lever och bor. Markku Niemelä utgår i sitt förslag från att anstaltsboende före utgången av 2017 i betydande grad minskas jämfört med nuvarande förhållanden.
I Svenskfinland bor ca 90 personer på Kårkulla vårdhem, de flesta som bor på vårdhemmet är äldre eller personer med ett stort stödbehov. Det vanligaste är att personer med utvecklingsstörning bor i någon form av gruppbostad, lägenhetsboende eller stödboende i den närmiljö de vuxit upp.
Stöd och service erbjuds via Kårkulla samkommun och många är nöjda med detta arrangemang. På finskt håll och i de övriga nordiska länderna har boendeservicen lyfts upp som en viktig fråga och man har utarbetat nya modeller där de utvecklingsstörda själva kan vara med och planera sitt boende redan under ett tidigt skede av planeringen.
För personer med utvecklingsstörning är det ingen självklarhet att få välja med vem de bor och hur de bor utan tvärtom får de tacksamt ta emot de alternativ som erbjuds. I samband med att Finland satsar allt mer på boendekvalitet för personer med utvecklingsstörning hoppas vi att de finlandssvenska och tvåspråkiga kommunerna och Kårkulla samkommun följer de finska exemplen med nya planeringsmodeller och svarar på de behov som finns på fältet.
Speciellt familjer vars barn har svåra funktionshinder har önskat ett större deltagande vid planeringen.
Vi har inom Delegationen för utvecklingsstördas boendeservice sammanställt anvisningar för hur boendeservicen borde utvecklas.
1. Bostadsbidraget och grundpensionen för personer med utvecklingsstörning ska omedelbart höjas i samband med Sata-kommitténs arbete (Sata; totalreform av den sociala tryggheten). Detta möjliggör att personer med utvecklingsstörning kan bo i hem som uppfyller dagens och framtidens krav utan att behöva anlita utkomststöd.
2. ARA:s (Finansierings- och utvecklingscentralen för boendet) bevillningsfullmakt ska höjas till minst 120–130 miljoner euro per år under den resterande regeringstiden.
3. För att inte ytterligare belasta utvecklingsstördas knappa ekonomi måste man säkerställa att ARA:s beviljade understöd på 40 procent bevaras och förbereda sig på att vid behov höja understödet.
4. Regeringen utfärdar direktiv för kommunerna att dessa i sina planläggningar, i sin tomtpolitik och i sina bostadspolitiska program tar i betraktande utvecklingsstörda personers boendebehov.
5. För bostäder och boendemiljöer avsedda för personer med utvecklingsstörning fastställs bindande kvalitetsmål. I fråga om kvaliteten på dessa bostäder och boendemiljöer finns det en betydande variation och det finns mycket att utveckla för att en sedvanlig boendenivå ska kunna uppnås.
6. Säkerhetsaspekter i fråga om boende för personer med utvecklingsstörning och finansieringssystem i anknytning till dessa ska beaktas särskilt.
Delegationen för utvecklingsstördas boendeservice i Finland
genom Lisbeth Hemgård, verksamhetsledare, FDUV
Publicerad i Hbl 5.12.2008
Personer med utvecklingsstörning vill ha arbete
FDUV (Förbundet De Utvecklingsstördas Väl r.f.) har startat projektet Arbete genom samarbete som finansieras av insamlingen Gemensamt Ansvar 2008. Temat för insamlingen är ”Arbete och delaktighet”. Inom det inhemska projektet stöds sysselsättning för personer med utvecklingsstörning. Målet med FDUV:s projekt är att förbättra möjligheterna för personer med utvecklingsstörning att få och behålla ett arbete på den öppna arbetsmarknaden. Det här kan genomföras genom samarbete mellan olika aktörer.
I praktiken betyder det att Svenskfinland bildar åtta forum med representanter för kommuner, arbetsgivare, arbetskraftsbyråer, FPA, Kårkulla samkommun, Yrkesträningsskolan Optima, föräldrar och personer med utvecklingsstörning.
För personer med funktionshinder är det fortfarande svårt att etablera sig på den öppna arbetsmarknaden. Tröskeln för arbetsgivare att anställa personer med funktionshinder är fortfarande hög. Personer med funktionshinder klarar av att göra många arbetsuppgifter, men de kan behöva mera stöd och ha behov av hjälpmedel.
Traditionellt arbetar personer med utvecklingsstörning på arbetscentraler i kommunen eller inom Kårkulla samkommun som sköter servicen för personer med utvecklingsstörning i Svenskfinland. Från arbetscentralen deltar en del i utlokaliserat arbete. För sitt arbete får de anställda en arbetsersättning på ca fem euro per dag. Denna summa täcker inte ens utgifter för lunch. Många personer med utvecklingsstörning lever på sin pension och den lilla arbetsersättning de får. De flesta av dem drömmer om ett arbete med lön. Ett lönearbete ger en upplevelse av jämlikhet.
Det finns många goda exempel på arbete med stöd i Svenskfinland. Arbete med stöd kan kort beskrivas som ett arbete med arbetsavtal på den öppna arbetsmarknaden. Arbete med stöd innebär en noggrann anpassning av arbetsgivarens behov till arbetstagarens individuella förutsättningar. För att ett lönearbete ska lyckas behöver en person med funktionshinder stöd av en arbetskonsulent. För att en arbetsgivare ska våga anställa en person med funktionshinder behövs också en arbetskonsulent som vid behov kan ge stöd och information.
De flesta svenskspråkiga arbetskonsulenter är anställda av Kårkulla samkommun. Endast ett fåtal kommuner har egna arbetskonsulenter. Av projektet ”Arbete genom samarbete” har det framkommit att det finns ett stort behov av arbetskonsulenter också för personer med andra funktionshinder än utvecklingsstörning. För att ta till vara de funktionshindrades resurser i arbetslivet vore arbetskonsulenter en bra satsning. Kommunerna kunde vara aktivare när det gäller att anställa arbetskonsulenter och personer med funktionshinder. Det skulle också behövas mera flexibla system när det gäller understöd till dem som anställer personer med funktionshinder.
På många arbetsplatser är det brist på arbetskraft, också på sådana personer som trivs med att göra mindre komplicerade uppgifter. Med bra handledning kan man upptäcka alla personers verkliga resurser på arbetsplatsen. Systemet ska vara förankrat i ett behov av att få ett arbete utfört och arbetet ska vara anpassat till den funktionshindrades begränsningar.
I regeringsprogrammet konstateras att personer med funktionshinder ska beredas möjlighet till sysselsättning och ett eget arbete. I den nya FN-konventionen betonas också rätten till arbete för personer med funktionsnedsättning. Ett samhälle där mångfald råder och alla människors rätt till arbete betonas är ett humanare samhälle för alla.
November 2008
FDUV:s projekt ”Arbete genom samarbete”
Marita Mäenpää, projektledare
Sofia Kullberg, projektkoordinator
Samkommunen behövs mer än någonsin
Jag har med stort intresse följt med den debatt som förekommit i HBL kring Kårkulla samkommuns tjänster. Som verksamhetsledare vid Förbundet De Utvecklingsstördas Väl (FDUV) kontaktas jag ofta av anhöriga som vill diskutera servicekvalitet. Det finns anhöriga som är nöjda med de tjänster deras barn erbjuds från Kårkulla samkommun. Men det finns också de som är missnöjda, det handlar ofta om anhöriga till personer med svåra funktionshinder. Anhöriga klagar på att servicen inte motsvarar deras barns behov och upplever att de inte blivit hörda eller tagna på allvar.
Professionell service beaktar alla parter och bemöter anhörigas behov på ett öppet sätt och med en dialog. Det har visat sig att där personalen för en öppen dialog är också anhöriga ofta nöjda. Inom Kårkulla samkommun finns det personal som lyckas med ett gott samarbete med anhöriga men det finns också exempel på det motsatta.
I sin insändare nämner Rolf Eriksson (HBL 19.2) att Kårkulla samkommun som organisation är den enda som täcker hela Svenskfinland och skriver om oanade möjligheter att utveckla arbetet inom organisationen. Det är alldeles riktigt, inom Kårkulla samkommun finns det alla möjligheter att utveckla det arbete som pågår. Men finns det den politiska viljan och intresse för nytänkande? Då servicen är dyr gäller det att göra rätt saker.
I norden och i många europeiska länder, utarbetar man nya modeller för boendeservice. Också på finskt håll samlas serviceproducenter för att diskutera och utveckla boendeservicen och har långt gående planer om att avveckla institutionerna. I Finland har nyligen en delegation bildats kring boendeservice för personer med utvecklingstörning, medlemmarna i delegationen representerar både serviceproducenter och intresseorganisationer. Delegationen fortsätter det arbete som Markku Niemelä gjorde för Social- och hälsovårdsministeriet, en utredning kring boendeservicen för personer med utvecklingsstörning.
Att vara förälder till ett funktionshindrat barn innebär att man vill ha det bästa för just honom eller henne. Funktionshindrade barn och vuxna kan inte på samma sätt kompensera ett dåligt stöd som andra barn och vuxna kan. Det är självklart att anhöriga kämpar för en bättre service.
Att anhöriga börjat ställa högre krav är inget speciellt unikt för Svenskfinland. Det gäller för serviceproducenterna att vakna upp, det gamla konceptet gäller inte längre. Föreningen Stjärnhem är en grupp bland många som börjat kämpa för sina barns rättigheter. På finskt håll finns det fler och fler grupper som inte accepterar den service som erbjuds. Samtidigt vägrar kommunerna att betala, det blir för dyrt för samhället.
I och med kommun- och strukturreformen kan den svenskspråkiga omsorgsservicen bli ifrågasatt. Svenskfinland behöver mer än någonsin Kårkulla samkommun. Men en hurudan samkommun och en hurudan service, det är en utmaning som berör hela Svenskfinland, både Kårkulla samkommuns förtroendevalda och personal, anhöriga och icke minst de funktionshindrade själva. För att utveckla en bra service bör alla parter höras.
Lisbeth Hemgård
FDUV:s verksamhetsledare
Publicerad i Hbl 25.2.2008